Järnspöken
Kent i öronen och en tung känsla i bröstet. Allt känns vemodigt, så som det ofta gör dessa grå och trötta dagar. Det är inte det att jag inte är lycklig, för åh vad lycklig jag är. När jag vaknade imorse kunde jag inte sluta le, jag satt och log för mig själv hela bussresan till skolan, och kände mig fullständigt tillfreds med livet. När jag återvände hem efter skoldagen fanns inte leendet kvar, det ter sig som om skolan stjäl min glädje. Eller så är det bara för att jag har feber. Jaja, hur som helst så känner jag mig less på det mesta just nu. Orden hjälper mig på något sätt att bli fri från en känsla av att vara instängd.