Andnöd
Min helg började riktigt trevligt. Diana och jag åt kulglass i fredags eftermiddags och pratade om allt och ingenting, sedan träffade jag min vän Lukas en stund innan pappa hörde av sig och det var dags för middag. Vi var ensamma hemma så det blev en lugn och bekväm pastarätt med tomatsås. Då pappa skulle hämta mamma på centralen tiggde jag skjuts till stan, vilket slutade med att jag blev föraren. Mitt körkort utnyttjas sällan och detta var första gången jag satt bakom ratten vid vinterväglag, men det var inte speciellt svårt och snart befann vi oss på Östermalm där Emil hade festligheter. Fina vänner gjorde kvällen förträfflig, och den avslutades med att David mötte mig och vi åkte hem tillsammans.
Jag är ingen sjusovare, utan runt åttatiden tycker jag att det är dags att gå upp, annars försvinner liksom hela dagen. David vill alltid sova längre och därför gjorde jag frukost på sängen till honom, den bestod av våfflor och hemlagat bröd- han blev så glad, och otroligt gott var det också. Sedan spenderades förmiddagen med att fördriva tiden framför Sherlock då båda var trötta efter veckans höga tempo. På eftermiddagen bar vi iväg, jag skulle fira älskade Ivanas födelsedag. Det var trevliga människor och en sådan stämning som gör en lite extra lycklig. Då även mormor fyllt år i veckan styrde jag sedan stegen hem till henne för ännu en födelsedagsmiddag, denna gång med släkten. Kusiner från hälsingland och släkt från Gotland var där och det kändes fint att träffa alla igen, barnet i mig vaknade till liv vid pulkaåkning och snögubbsbyggning. Kvällen spenderades hemma hos Mira (orimligt hur mycket jag hunnit under bara en dag), vi drack te och slötittade på Madicken- en perfekt avslutning på denna långa dag.
Under bussresan hem krampade mitt hjärta, något obehagligt men eftersom att det blir så ibland lade jag ingen vidare tanke vid detta. Det var när jag kommit hem och skulle sova, när smärtan fortfarande inte försvunnit, som jag började bli orolig. Det gjorde fruktansvärt ont att andas djupt. Naivt tänkte jag att smärtan säkerligen skulle försvinna under natten, och därför somnade jag snart med den tanken som trygghet. Igår morse vaknade jag tidigt av andnöd, det gjorde så fruktansvärt ont. Det tedde sig omöjligt att röra kroppen och därför ringde jag pappa som snabbt störtade in i mitt rum och undrade vad som skett. Efter att ha pratat med läkare åkte vi iväg till närakuten. Där spenderades timmar utan att något fel blev funnet, och det enda som kunde göras var att skriva ut smärtstillande. Under hela dagen har jag nu knaprat piller, strökollat serier, ritat och skrivit noveller. Runt fyra somnade jag om och vaknade några timmar senare, med fruktansvärd smärta igen. Efter denna sömn är jag nu tyvärr pigg och dessutom snurrig efter smärtstillande. Har en känsla av att det nya året retas med mig, så mycket jobbigt som hänt under senaste tiden känns överdrivet även för att vara mig.