Gamla Ullevi
Mer Kent alltså.
Jag tänker på dig. Jag tänker på hur havrefälten spred sig så över hela våra synfält och hur träden på andra sidan den lekande bäcken verkade vara där allt stannade, där tid och rum blev betydelselöst. Jag tänker på värmen som spred sig i bröstet, på de förbjudna orden och livfulla tankarna. Jag tänker på hur vi tillsammans skapade en egen verklighet- en värld av extas där rädslan att förlora avskärmade oss från sanningen.
Det är fängslande hur något som skulle vara för alltid kan sluta att existera, det är fängslande hur vi tappar bort oss själva när vi tappar den vi älskar. Och allt som kvarstår är frågan om det finns någonting som kan reparera det hål, det tomrum, där du fanns förut. För även om jag saknar dig mindre och mindre, så är det något inom mig som gick förlorat då du försvann.